Jag står på en kant och har ett val.

Ett val om att fortsätta framåt mot vägen till lyckan, eller vända om och gå vägen mot sorgen, där jag befunnit mig under en lång period.

Skulle detta varit för ett år sedan hade jag inte tvekat om saken, jag hade vänt om och fortsatt vägen med mitt sorgsna jag. Men då var jag också rädd för förändringar. Rädd för vad som skulle vänta mig ifall jag valde lyckans väg.

Idag har jag bestämt mig för att vandra mot det ljusa. Mot lyckan. Jag har aldrig känt mig mer redo för att möta en förändring som denna. Igår skrev jag i min dagbok: nu ska jag ta tag i mig själv och bli lycklig.

Men vad innebär egentligen lycka för en människa som aldrig upplevt det? Är det som att sväva på rosa moln och inte ha en endaste nedtryckande tanke? Eller är det att vara gladare än vad man någonsin varit förut?

Jag har nog aldrig uppskattat mina vänner så mycket som jag gjort under de senaste månaderna. Det är något jag värdesätter så otroligt högt i mitt liv. Mina vänner är dem som aldrig sviker mig, som aldrig tappar hoppet för mig. När jag inte tror på mig själv så finns det alltid någon i min närhet som gör det. Jag behöver aldrig vara rädd för att misslyckas, för dem räddar mig alltid när jag håller på att falla. Skulle jag inte haft de vänner som jag har, så hade jag inte stått med mina fötter på jorden idag. Jag kommer aldrig någonsin kunna förklara med ord hur otroligt lycklig jag är för att jag har de vänner jag har. Det finns inga bättre. Inga omtänksammare. Jag vet inte vad jag kunde kalla livet innan jag mötte er, för det var först när jag träffade er som jag började leva på riktigt. Som mitt liv fick en mening.

Det som skiljer sig från mig idag och mig för ett år sedan är att jag för ett år sedan backade så fort jag skulle göra något nytt, känna något nytt eller tänka på ett nytt sätt. Jag kunde inte se att det även finns ljus i det ledsamma som händer så som jag inte heller kunde föreställa mig att livet skulle kunna bli bättre genom en förändring. Det jag har lärt mig under dessa månaderna är att det ALLTID finns ljus i allt som sker även fast det kan vara minimalt lite och ta otroligt långt tid för att upptäcka, så finns det alltid. Det kommer alltid ut något bra av vad man än gör. Så varför fortsätta på den sorgsna vägen när man istället kan våga möta lyckan?

Jag vill tacka alla er som får mig att kämpa varenda dag. Ni som får upp mig på morgonen dag efter dag, som hjälper mig igenom tårar men också igenom skratten. Ni som peppar och tror på mig när jag behöver det som mest. Jag hade aldrig utvecklats såhär mycket utan er.

Ni är min kämpaglöd och glädje i livet.

Tack.